"Blågrå färg" av Natalka Bilotserkivets

För mycket konst i denna onödiga värld.

För många rim i tystnaden som sliter sönder hjärtat.

För mycket rött: lidelsen är inte sådan.

Åtminstone, inte den sista lidelsen.

 

Nej, det är inte blodet som alltid rimmar med kärleken[1].

Och inte heller är det elden som bränner sina broar.

Det är en vers libre när det är svårt att lyfta de tunga ögonlocken.

Mannens blågrå kostym;

 

han går bort.

 

För en minut sedan kysste han kvinnan

av vilken bara huvudets vridning finns kvar

på tavlan av målaren

                                     som dog för sextio år sedan.

Tänk dig dig själv som dem: tillsammans eller var för sig,

tänk dig dig själv som kvinnan eller mannen,

som kyssen (så heter fragmentet)

                                                            eller som månskenet.

 

Hennes nacke är spänd, men snart slappnar den av.

Hans axlar är böjda: detta är redan slutet.

 

…Svartvita fotografiers blågrå skiftning,

svartvita TV-apparaters blågrå skärm,

narkos- och operationssalars färg –

och neonrampers och teatersalongens.

”Författare! Författare!” skriker åskådarna.

”Författare! Författare!” skriker den döende.

 

Men författaren i den blågrå kostymen

går bort.

Ur Kaminj (»Sten«, 2004)
i Hotel Central. Vybrani virsji (»Hotel Central. Valda dikter«, Lviv, 2004)

Översättning: Lev Hrytsyuk i samarbete med Bodil Zalesky

*

Natalka Bilotserkivets has a reading tonight at the Kabinet café in Lviv!

---

[1] Blod = krov, kärlek = ljubov. (Ö.a.)