För kanske fem år sedan översatt jag en dikt av Jurij Andruchovytj som handlar om Dem.
Kostyantyn Moskalets i en fotnot till sin dikt ”Regn” från diktsamlingen ”Songe du vieil pèlerin” (1994), där han också nämner Dem, beskriver honom på följande vis: ”Dem: Valerij Demjanysjyn, en av de framstående figurerna i Lvivs bohem i slutet av nittonhundratalet, en talangfull grafiker”.
Den ovanstående litografin av just Dem fick jag och Olha som bröllopspresent från en god vän för tre år sedan. Andruchovytjs dikt var redan publicerat både på ukrainska (i hans diktsamling ”Sånger för den döda tuppen” (2004)) och till och med på svenska (i min och Annette Nordlunds översättning i tidskrift för litteratur ”ARIEL” (5/2005) (tillsammans med en annan dikt av Andruchovytj)).
I fjol publicerades dikten också i tidskriften ”Gräs” (tillsammans med sex andra dikter av Andruchovytj och grafik av Olha Ivanechko-Hrytsyuk).
*
CALLING DEM
I april sjuttiåtta
låg jag på golvet i ett av Lvivs studenthem,
nästan medvetslös av det druckna
och artonårig.
Över mig ägde någonting rum, mina äldre
vänner tog emot gäster, drack te
med vin, talade om konst.
Mitt huvud vreds i en centrifug.
Det förefaller som om det var en olycklig kärlek
och problem med kursarbetet inberäknat.
Genom dimman i ögonen
såg jag Dems håriga konturer och störtade
i en ännu djupare avgrund: omöjligt! Delirium
tremens: Dem i mitt rum!
Nu vet jag inte längre om det är bra eller dåligt,
men när vi är arton behöver vi fortfarande
kulter, ikoner, eller snarare idoler.
Dem var alternativets konstnär.
Dem var hipp, surrealistisk, jeansklädd,
asocial, universell.
Snutar band honom så gott som varje dag.
Västliga snobbar köpte hans tavlor.
Som alla fanatiker var jag beredd att tvätta
hans trasiga fotsylor.
Min kults helgon, you know what I mean.
I oktober tvåtusentvå
(ojdå, ett kvartssekel borta med vinden!)
släpptes han inte in på min kväll.
Man säger att han var nästan medvetslös
av det druckna och inte passade in. Så mycket mer som
і en sådan alternativ samling.
Allt som återstod den där gången av honom
var något slags litografi
av ett frimärkes storlek, för mig.
Jag vet inte ens vad jag ska göra med den.
På något sätt är det underligt att hänga ett frimärke på väggen.
Men för mig handlar det inte om det –
för mig handlar det om det eviga förbigåendet. Så många ansikten som
sögs in av tiden i ouppnåeliga avslamningbassängar!
De skriker inte ens därifrån längre,
de skriker inte ens längre.
Och så mycket är det som inte har hänt, att det heller
inte kommer att hända.
Men å andra sidan –
vilken roman vi två har skrivit, utan
att veta det själva! Vilken skitbra epik
under hela kvartsseklet! Dem! Hör du?!!!!
Dem!!!!
Det är jag som skriker till dig ur min avslamningbassäng.
*
Gräs är en litteraturtidskrift, men öppen för alla slags uttryck. Gräs vill
åt utkasten, det förkastade, haveriet. Gräs vill åt recepten, sidospåren,
manifesten. Grär görs av en författare/nummer. Den redaktionella insatsen
är minimal: Gräs bjuder in, Gräs kopierar och sprider. Avsikten
är att materialet tidigare ska vara opublicerat. Helst aldrig avsett att
publiceras. Gräs går endast att prenumenera på. 100 kronor för fyra
nummer. Skicka en hundring i ett kuvert till nedanstående adress. Gräs
is the word.
Redaktion: Kennet Klemets, Jörgen Lind
Adress: Gräs, c/o Lind, Redbergsvägen 30, 416 65 Göteborg
E-post: grasred@hotmail.com
Немає коментарів:
Дописати коментар